Smoking ban

Den 1a juli i år infördes rökförbud på offentliga platser även här i England. Eftersom pubkulturen här är så viktig har man sett ganska stora skillnader.

En mycket positiv bieffekt jag inte tror någon hade tänkt på innan, är att man faktiskt har en liten chans att få en sittplats på puben nu! Istället är Londons gator överfulla med tappra rökare med ett pintglas i handen. Det är nämligen mycket vanligt att stå utanför puben (japp, på gatan/trottoaren) och dricka när det är fint väder. Nu har denna tradition fått en ny mening, och man ser grupper stå utomhus hela kvällen, huttrande i ösregnet.

Good for the rest of us. Tidigare var chansen att få sitta ner på puben ungefär lika stor som att hitta en nål i en höstack. Nu är den lika stor som att hitta en nål i en myrstack. Igår kväll fick jag sitta ner hela kvällen- vilken lycka!

It's the little things ...

This is England

Såg en brittisk film för ett tag sen, som var riktigt bra, så jag tänkte dela med mig lite.

Filmen är väldigt upprörande och stark, och historien berättas på ett mycket skickligt sätt. I huvudrollen ses en liten pojke, Shaun (Thomas Turgoose), som spelar väldigt övertygande.

Filmen tar oss tillbaka till 80-talets och en grupp skinheads. De skinheads filmen börjar med är inte den sort vi tänker på idag när vi hör ordet. Dessa var en ny våg av 60-talets "mods"- arbetsklassungar som lyssnade på ska och räckte finger åt samhället. Dessa skinheads brydde sig inte om ras eller hudfärg.

Det var senare nynazisterna kom, och försökte värva dessa utsatta och sårbara ungdomar. De var sårbara eftersom de tillhörde en arbetarklass som kämpade sig igenom arbetslöshet och fattigdom under Thatcher's järnhand. Det är till stor del den här värvningen filmen fokuserar på.

Namnet är "This is England", regisserad av Shane Meadows. Gå och se den!

Klicka här för trailer och mer information om filmen.

Ett år äldre och visare

Då har man blivit ett år äldre. Det känns inte så farligt faktiskt. Fast det inte är riktigt lika spännande som när man är liten, så är det ändå härligt att ha en alldeles egen dag och bli lite uppvaktad.

Jag tycker vi gör det alldeles för lite nuförtiden. Uppvaktar varandra alltså. Det behövs så lite för att förgylla någons dag...ett leende, ett vänligt ord, ett kort, ett telefonsamtal, ett kort möte... Vi är så upptagna med vardagen att vi inte stannar upp och gör det där lilla extra. Jag är likadan själv. Jag önskar att jag var bättre på att sprida glädje omkring mig. Jag ska försöka i alla fall. Det ska jag minsann!

Nu vet jag att jag började nedräkningen till min födelsedag 30 dagar innan, bara så att folk skulle komma ihåg. (Vad är det annars för mening att bli äldre liksom? )I alla fall blev jag ordentligt firad av vissa vänner och bekanta. Sen var det de där små oväntade sms:en frå olika håll som gjorde det extra speciellt. Folk jag inte trodde hade en aning om att jag fyllde år. Det gör det hela extra roligt!

Dagen innan fick jag underbara blommor och en ballong skickade till jobbet av en vän. Sedan fick jag en otroligt vacker bukett av familjen (de är väldigt duktiga på att göra sådana där småsaker faktiskt. Speciellt mor min, hon överraskar alltid!). Av arbetskamraterna fick jag tårta, ett superroligt kort och ipod-högtalare med inbyggd väckarklocka (andra jobbet jag har fått en väckarklocka på... jag tror de försöker säga något)! På kvällen fick jag fler blommor och ballonger och ett litet ljus som spelar "Happy Birthday".

Dagen till ära hade jag bestämt att vi alla skulle samlas och sjunga tillsammans. Så det fick bli karaoke. Många ABBA-låtar blev det. Inte för att jag gillar ABBA speciellt, men det blir ofta så när man är den enda svensken i sällskapet. Ja, ja.

Bästa presenten fick jag nästa dag - en överraskiningsresa till Lissabon!!! Behöver jag säga mer än att det var fantastiskt!?

All in all, a good birthday. Jag tror nog jag ser fram emot att bli ett år äldre igen nästa år igen! :)